Om en ny tradition.

Det var under några år på nittiotalet – jag tror till och med att det spillde över lite på detta millennium.
Jag passerade varje dag tunnelbanestationen Skärmarbrink på väg till och från mitt arbete.
På matchdagar var det, faktiskt magiskt.

Två grannar, i samma hus med fönster och balkonger mot tunnelbanestationen, hade som tradition att på matchdagar, bara då, dekorera sina balkonger med Bajenflaggor.
Det spelade ingen roll hur trött man än var. När tunnelbanan rullade in mot Skärmarbrink sökte sig blicken ned mot huset på Palandergatan, pulsen steg och matchkänslan började bubbla i kroppen.
Det spelade ingen roll hur jävlig dagen på arbetet kunde ha varit. De två flaggorna signalerade en bättre kväll, fick alltid mungiporna att dra sig uppåt och en lyckokänsla att spira i magen.

Fanorna försvann så småningom.
Det kändes som om lite av uppladdningen inför match dog där och då. 
Jag antar att ägarna flyttade och hoppas bara att de fick nya balkonger, mot en ny tunnelbanestation någonstans och gladde några andra som på matchdagen sneglar upp mot fanorna och får ett inåtvänt leende på sina läppar.

- – -

Den här bloggen har ju varit i princip död under vintern.
Det fanns fler anledningar till det – men en av dem var att innehavaren faktiskt tog sitt pick och pack och lämnade det älskade område som givit namn åt sidan.
Fortfarande Söderförort dock. En egen kåk några kilometer längre söderut.

En kåk med en fasadflagga.
Vilket ledde mig att tänka på balkongerna på Palandergatan.
Beslutet var lätt att fatta.
Här skulle börjas en ny tradition.

- – -

Ikväll är det dags för genrep på Söderstadion och för första gången pryder Hammarbyflaggan mitt gula tegelhus. Det kommer den att göra varje hemmamatch som Bajen Fotboll lirar så länge vi bor här.
Tyvärr (eller egentligen tack och lov) finns det ingen tunnelbana eller genomfartsled inom synhåll, så flaggan kommer nog enbart glädja undertecknad, och troligen också grannen några kåkar längre bort med Bajenmärke på bilen.

- – -

Men är det inte dags att alla Hammarbyare gör likadant?
Så svårt är det ju inte. Det spelar ingen roll var eller hur du bor.
Häng ut en gammal halsduk genom ett fönster, drapera balkongen med en flagga eller sätt upp en Hammarby T-shirt på dörren när Bajen skall lira.

Jag vet att det redan finns de som gör det. Men vi borde vara fler.
Den här säsongen kan kanske återskapa f.e.s.t.e.n. när Hammarby spelar istället för skandalrubrikerna.

För visst borde det hänga tusentals Bajenattiraljer kring stan när Hammarby lirar?
Det skulle dra upp många mungipor på väg till och från jobbet.
Och vilken gratisreklam sedan…

De Grönvita Gudarna Av Absurditeter

Ja, jag säger då det…
Plötsligt, en smällkall, vit måndag i mars där jag skottat mer än hela denna vinter sammanlagt – bara det absurt – så tar slår De Grönvita Gudarna Av Absurditeter över och presenterar en helt ny, oväntad vändning.

Jag ger mig F-N på att det är just De Grönvita Gudarna Av Absurditeter som släpper ner en decimeter snö dagen innan Hammarbys premiär på Söderstadion och som ytterligare en liten twist of fate * så passar man glatt på att friskförklara Kristoffer Moppen-Poppen Björklund i samma veva.
Varför känns det som om det bara kan hända i Hammarby?
Kan någon på ett logiskt, sansat, rationellt sätt förklara det?
Annars fortsätter jag tro på De Grönvita Gudarna Av Absurditeter.

Det kommer jag nog att göra ändå för övrigt.

- – -

Jag är fortfarande djävligt sur på Hammarby. Tro inte annat.
Och jag är inte den ende.
Känns som om det numer ökända nätet sätter en sordin på stämningen inför säsongen – förutom ett antal mer eller mindre dåliga ordvitsar som att man kan se matchen på nätet och så vidare.
Typisk Bajenhumor.
Jag älskar den.

- – -

Vet inte om det var De Grönvita Gudarna Av Absurditeter – eller det var det definitivt inte – men jag har lekt lite med konspirationsteorier på sistone.
Angående vinterns låååååååååååååångdragna såpa om Rami Shaaban.

Det fanns nog inte en enda rimligt småintresserad fotbollssupporter som inte under ett antal månader följde rapporteringen och ryktena om landslagskeepern till Bajen.
Hur många spaltmetrar reklam (Om nu all publicitet – nåja – är god publicitet?) fick inte Bajen?!?

Hur många marginalare och allmänt fotbollsintresserade han tänka tanken en gång, fem gånger, femton gånger att det kanske vore kul att se Rami på Söderstadion.
Tala om effektiv, långdragen hjärntvätt.

Och tänk om det var just det som var meningen…

- – -

Nej, det tror jag faktiskt inte ändå.
Åtminstone inte från folket på Veterinärgränd.
Men kanske De Grönvita Gudarna Av Absurditeter tänkte så?!?

- – -

Fotboll imorgon?
Någon måste skämta med oss. Idag åkte de undanhängda vinterkläderna fram igen.
Det blir täckbyxor, mössor, fleecetröjor och superunderställ imorgon.
Jösses. Hoppas att de kom ihåg att täcka planen innan de gick från träningen idag.

- – -

Imorgon invigs en ny tradition av HammarbyHöjden.
Mer om den då.

- – -

Mitt förra inlägg är något redigerat sedan någon på kommentatorsfunktionen påpekat ett tempusfel i citatet.
Jag skulle aldrig ha kopplat bort modereringsfunktionen…

- – -

*Egentligen avskyr jag när man slänger sig med engelska uttryck i en svensk text, men den här gången blev det så.

‘Ever get the feeling you’ve been cheated?

‘Ever get the feeling you’ve been cheated?
Det var de sista orden Johnny Rotten halvsjöng på det som länge var Sex Pistols sista konsert någonstans i slutet av sjuttiotalet.
Det är de orden som dyker upp i skallen hos undetecknad idag – och likt Sex Pistols rödhårige sångare är jag jävligt förbannad.
Riktigt jävla arg.
På Hammarby Fotboll.

Orsaken är givetvis(?) denna artikel som dyker upp under eftermiddagen på den officiella sidan.
Nät kommer att sättas upp framför klacken.

Givetvis fattar jag att det är diverse mindre intelligenta individer, låt oss kalla dem pack, låt oss kalla dem Solnatattare, som ligger bakom agerandet, men ändå.
De har jag spytt min galla på tidigare.
Den här gången är det gänget på Veterinärgränd som har blåst mig.

- – -

Vi tar ett steg tillbaka.
Säsongen 2007 visade det sig att det fanns (minst) två anledningar till att må dåligt inför match.
Den sedvanliga oron hur matchen skulle utvecklas rent sportsligt samt den mer nykomponerade oron inför om den överhuvudtaget skulle tillåtas sluföras.
Det fanns ju vissa individer på Norra som inte förstått att de egentligen hörde hemma på Råsundas dito.

- – -

Jag förväntade mig inget annat än att det skulle medföra konsekvenser. Ett tag fanns det en ganska stark oro för att pressen från media och SvFF skullle tvångsförflytta klacken till Östra men någonstans i november tyckte jag att det gavs ganska tydliga besked:
Radikala förändringar på Östra med sittplats och mindre platser i klacken på Norra.

Under de premisserna köpte jag, återigen, mitt säsongskort, i klacken på norra.

- – -

Nu, plötsligt, ett par veckor innan säsongsstart, visar det sig att det skall monteras upp ett kastnät framför min sektion.
Ett (ursäkta mig nu…) FUCKIN’DJÄVLA K.A.S.T.N.Ä.T!

- – -

Bajen har under de senaste åren utvecklat en allt mer tydlig informationskanal mot oss på läktaren.
Jag tror inte ett ögonblick på att möjligheten till ett kastnät inte fanns på agendan redan i november.
Det var en av de saker som jag var rädd för, men när informationskanalerna talade om minskade platser och ombyggnation av norr och inget annat så trodde jag på det.
Att det var den fulla informationen.

Hade jag vetat, eller trott annorlunda, hade jag med ganska stor sannolikhet införskaffat biljett på en sektion utan skymmande nät framför ögonen.

- – -

… och någonstans tror jag att Hammarby visste det.
Att försäljningen av säsongskort i klacken skulle dalat om man kommunicerat ut att kastnät fanns som ett troligt alternativ inför säsomgen 2008.
Jag tror, eller är rättare sagt övertygad om att man mörkade med det.
Väldigt medvetet.
Och det gör mig väldigt, väldigt, förbannad.
Faktiskt.

- – -

Men nu står jag där med faktum framför mig och en enorm ilska inom mig.
Jag skall se matcherna 2008 genom ett nät.
Jag skall stå där som en apa i bur och känna mig som en Solnatattare, en huligan, en våldsverkare.
Jag skall stå där och känna mig totalblåst av gänget på Veterinärgränd.
Tack så otroligt mycket Hammarbys informationsavdelning.
Tack så otroligt djävla mycket.

‘Ever get the feeling you’ve been cheated?

Hänglsen, livremmar och Murphys lag.

När Bajen inför säsongen inte värvade en utan två målvakter med rutin från hög allsvensk och internationell nivå kändes det som om de, på gammalt arbetarklassvis*, säkrade med både hängslen och livrem.
Vete F-n om det inte också fanns en flytväst gömd under den grönvita matchtröjan också.

… och sedan står vi där, lik förbannat, med George Moussan som ende tillgänglige målis inför genrepet på onsdag.
Murphys lag någon?!?

Om vi nu ens har honom tillgänglig. Enligt Informationschef Rybrink skall ju även han vara skadad om man nu skall tro på Expressen.
Jösses.

- – -

Missförstå mig rätt här.
Jag har inget emot Moussan, tvärtom.
Det han visade under avslutningen av allsvenskan 2007 var oerhört stabilt för en kille i den ringa åldern. Jag tror att jag bara såg ett enda misstag, men plötsligt känns målvaktssituationen oerhört skör igen.
Hur nu det kan vara möjligt.
Gudarna måste hata oss.

- – -

… och när man sedan läser att målvaktstränare ”Mille” Olsson underkastats sig Janne Mians träning på Cypern börjar man fundera över kandidater till bänkplatser på Söderstadion mot TPS Åbo.
Annars kanske det är dags för Sportchefen att, återigen, dra på sig handskarna?!?

- – -

Det enda positiva som man galghumoristiskt kan bena ut ur situation är att vi nu fått ett utmärkt tillfälle att skaffa oss ett alldeles eget smeknamn på Kristoffer ”Poppen-Moppen” Björklund.
Fast det var det väl ändå inte värt.

- – -

Eller förresten, en fördel till finns faktiskt.
Man slipper sura och kan istället dra en suck av lättnad när Lasse Lagerbäck väljer tredjemålisen i Manchester City istället för Rami mot Brasilien.
Men bara därför gör han väl inte det. För en gångs skull skulle inte DET förvåna mig ett dyft.
Gudarna o.s.v….

- – -

Jag hånflinade lite åt DN:s påstående om Bajens vinstrad på försäsongen eftersom vi mest mött lag från betydligt lägre divisioner.
Efter 7-0 på två allsvenska konkurrenter känns dock artikeln betydligt mer relevant.
Fast vi är ganska vana vid att vara kungar på försäsongen och vet vad det betyder i förlängningen.
I princip absolut ingenting.
Typ.

- – -

Jag börjar känna lukten av Söderstadions gräs nu.
Längtan börjar infinna sig på riktigt.
Det närmar sig…

- – -

* Det var Socialdemokraternas långvarige finansminister Gunnar Sträng som iklädde sig såväl hängslen som livrem. Men det visste ni nog redan…

SMS-matchprogram, säsongskort och så lite Rami…

Ryktet (nåja…) säger att matchprogrammet gått i graven.
Nu förväntas vi logga in oss på mobiltelefonen för att läsa senaste nytt om matchen i Hammarbyland.

Jag vet inte jag.
Jag kan mycket lite, eller ärligt sagt: ingenting alls, om företagsekonomi och sådant och jag misstänker starkt att det är sådana skäl som ligger bakom nedläggandet, även om ”minskad efterfrågan” kvickt följs av en massa lovord till den nya teknologin i förklaringen på officiella hemsidan.
Men ändå:
Jag tycker att det är ett fattigdomsbevis.

Missförstå mig rätt här.
Jag är inte den som sitter på alla matchprogram sedan 1973 i byrålådan. Jag har gått på många matcher och aktivt valt bort att köpa det lilla häftet.
Jag har varit långt ifrån övertygad över kvalitén av alla årgångar.
Men ändå:

För mig är ett (bra?) matchprogram en del av servicen kring en match. Kalla mig nostalgisk och bakåtsträvare om ni vill. Men en möjlighet för de som kommer till matchen att läsa in sig på laguppställningen, att kunna se vem #14 i Ljungskile egentligen är och för de många marginalbesökare som kommer – de som inte är intresserade av att köpa en Bajenhalsduk, ett mössa eller en tröja – ett minne att ta hem.
Det blir aldrig en minimal skärmbild i en mobiltelefon.

Man kan tala om hårda och mjuka världen i en organisation.
Ett matchprogram är, för mig, ett mjukt värde och även om Hammarbys ledning säkerligen kan plocka fram ett antal anledningar till att matchprogrammet är en onödig kostnad blabla hit och blabla dit, så tycker jag ändå att det är…
Ett fattigdomsbevis.

- – -

Men det gläder mig i alla fall något oerhört – nu när vi talar om mjuka värden att en av - kanske min allra största- favorit i Hammarbyland nu tar plats i fotbollsstyrelsen.

Jag har i olika forum länge talat om att Magnus Grahns enorma Hammarbyhjärta, engagemang och kunnande borde tas till vara inom fotbollssektionen. Den är gränsöverskridande.
Tro mig. Jag har talat många gånger med karln och har imponerats och engagerats varje gång.
Jag bara hoppas att styrelsekamraterna har vett att lyssna också.

- – -

SMS-matchprogram.*
Bah… Jag kan inte släppa det.
Tre ytterligare skäl till att det är en dålig idé:

1. Jag, som så många andra har passerat både tio, tjugo, trettio och (OK då…) fyrtioårsstrecket har faktiskt djävligt svårt att läsa vad som står på mobilsiter utan mikroskåp.
Och ett sådant tänker jag inte släpa med mig till Söderstadion.

2.  Ett antal år utlovades att vi säsongskortsinnehavare skulle få gratis startelva via SMS. Jo, tjena. Det fungerade inte en enda gång för undertecknad.

3. Vem. Jag säger VEM? kommer att stå och fippla med sin mobil under matcherna för att ta reda på tröjnummer i motståndarlaget eller hur många matcher Haris egentligen fått spela från start under året.

- – -

Avslutningsvis: Säsongskortet ligger i plånboken. Designmässigt är min favorit fortfarande det från 2006 med PFO och Max i en öm omfamning.
Årets silvriga variant känns tämligen anonym.
Typ som ett matchprogram i mobilen (nu var vi där igen…)

- – -

Avslutningsvis: Hur mycket jag än tycker om den Rami Shabaan jag sett i intervjuer och på matcher.
Hur glad jag än är att Bajen lyckats knyta honom till sig:

Han är inte större än Hammarby.
Det känns som om marknadsavdelningen bör komma ihåg det.
Faktiskt.

- – -

* Jo, jag vet att matchprogrammet inte kommer via SMS. Jag använder det bara som en generaliserande och, i mina ögon, nedvärderande term.

Återuppstånden…

Ibland kommer input från oväntat håll.

Det senaste halvåret har varit hektiskt.
Sidans namn har av olika anledningar (OK – en ganska självklar anledning) blivit inaktuellt, men det får väl stå kvar ändå.
Sidan kändes överhuvudtaget ínaktuell, men fick ligga kvar i cyberrymden ändå medan jag emellanåt funderade kring den och om den skulle finnas kvar i sin nuvarande form överhuvudtaget.

 Allt tjafs om Rami hit, och Rami dit…
Det var liksom för mycket för att överhuvudtaget börja ta tag i (Men OK – nu när Rami är klar är det en lättnad. Nu kan  vi börja oroa oss för anfallarproblemet istället som en omväxling. För att vara nöjda, det ligger liksom inte i en Hammarbyares natur. Det är som att säga åt en djurgårdare modell 2002 att vara ödmjuk, eller få en aik:are att påstå att Rickard Norling inte är Guds gåva till internationell fotboll typ…)

Så bloggen har varit död.
Väldigt död.
Och undertecknad – som ju faktiskt är Gud allsmäktig för åtminstone den här webbadressen hade nog mer eller mindre bestämt att det så skulle förbli.

Men sedan det här.
En av – i mina ögon – de stora klassikerna inom Hammarbyvärlden – startar upp sitt Bajenskrivande igen och i bloggrollen hamnar den här, då halv- eller heldöda sidan.
Det räcker för att stryka mig medhårs och få mig att omedelbart börja fundera på hur i hela fridens namn man loggade in på skrivarfunktionen och vad lösenordet egentligen var…

Så.
Jag är tillbaka.
Skyll inte på mig. Skyll på Robert.

För övrigt är Eguren kung.

Fotbollsarenor och rumänska halsdukar…

Jaså.
Swedbank arena.
Känns inte det… väldigt… mycket… hockey?!?
Liksom, typ alltså?
jag är alltid glad över att jag inte är råtta – men idag är jag det lite extra sådär.

I alla fall en stund innan jag börjar oroa mig över ting som:
- Vad Bajens blivande arena skall heta.

Det finns skäl till oro där, men det kan väl inte bli värre än ”Swedbank arena”?
Eller?
Kom igen nu. Vi snackar en svengelska som till och med skulle få Björn Borgs gamle tränare Lennart Bergelin att rodna av skam.
Och det var ändå mannen som myntade det klassiska Do you have what we in Sweden call a skiffnyckel?

En annan sak att oroa sig för är, kanske löjligt men ändå:
- Att Stockholmspolitikerna skall titta upp yrvaket och säga något i stil med ”va, skall de bugga en arena i Solna?!? Men då behöver ju inte vi någon ju…”

Det må låta löjligt. Men ändå: Med alla dessa turer i arenafrågan så skulle ingenting, absolut INGENTING förvåna mig längre.

- – -

… någon som lagt märke till att jag förknippar i princip allt dåligt som händer i fotbollsvärlden med hockey på ett eller annat sätt?
Undrar varför?

- – -

… och nu över till något helt annat:

- – -

Ett klädesplagg i min garderob mig.
Det är en rumänsk supporterhalsduk.
I handbollslagets Constanzas klubbfärger.
Den hade jag bara för ett par veckor sedan inte trott att jag skulle komma att äga.

När Constanza lirade mot Bajen i Champions League häromsistens dök det upp ett gäng rumäner innan matchstart med flaggor och allt.
Typ ett tjugotal personer.
Där är gänget från Tensta, var min inte helt politiskt korrekta tanke.
Kanske, troligen, var den korrekt.

Men en tio minuter in i matchen dök plötsligt ett helt lämmeltåg ytterligare rumäner in – intog sina platser på motsatta långsidan – och började föra ett sjuherrans liv.
Helt absurt.
Det var bra tryck på dem – och stundtals tog de över från oss i den andra klacken.
Faktiskt.

I pausvilan sprang de omkring och ville byta halsdukar för att få med sig en souvenir hem till rumänien.
Där bor min gamla Bajenhalsduk nu.
Jag ville vara en god värd till dessa entusiaster som endast verkade kunna ett ickerumänskt ord: Change?.

Några var över och fotade sig med Bajenklacken – och om första halvlek var absurd var andra det än mer.
Constanzaklacken kämpade tappert på för att sjunga fram sitt lag på andra sidan. Skillnaden var att de nu var ruggigt lika sina motsvarigheter på andra sidan. Nästan varannan hade Bajenhalsdukar, Bajentröjor och Gud vet vad.
Så det är inte bara min halsduk som bor i Rumänien nu…

Och min nya halsduk?
Lite för djurgårdsfärgad för min smak egentligen.
Men den får bo hos mig ändå.

 

Fotbollssupportrar…

Att Göran Rickmer får mycket uppmärksamhet och beröm för sina tankar efter måndagen är inte särskilt förvånande.
Ett annan nyanserad, klok och välformulerad analys efter matchen kommer från ett betydligt mer oväntat håll.
Faktiskt.

- – -

Jag vet inte. Kanske borde man släppa matchen nu, tänka på annat och invänta tisdagen (?) då dom lär fällas.
Jag är, om man säger så, inte helt övertygad om att vi kommer att få se Bajen lira på Söderstadion något mer i år.
Om man inte har en balkong i lämpligt läge då.
Men det är bara mina spekulationer. Det är bara att hoppas att de är felaktiga.

- – -

Jag är en del av Hammarbyklacken.
Vare sig man vill det eller inte (Hej på Dig ”Riktiga Bajen”). Jag finns på ståplats – det som jag själv brukar kalla Gubbsektionen av den.
Hyfsat nära mittlinjen, strax nedanför pelarna.

Jag ser mig själv som Hammarbysupporter. Inte en åskådare.
Skillnaden är känslolivet inom en under match.
En åskådare kan känna glädje över vinst och besvikelse över nederlag.

En supporter har mycket starkare känslor än så.
Det är bottenlös eufori när Bajen gör mål, och nattsvart mörker när det går dåligt.
Det är alltid de goda mot de onda. Bajen är alltid hjältarna i vita hattar och det finns nästan alltid något oegentligt man kan irritera sig på hos motsttåndarna.
De kan vara skattefuskare och mutkolvar som sysslat med ekonomisk doping och kommit undan med det och givetvis inte förtjänar att vinna bara därför.
De kan vara Östermalmsbrats som bara går på fotboll när de vinner med en dryg klubb som tror att de är lite finare och lite bättre.
De kan vara gnälliga närkingar som verkar lida av ett stort Hammarbykomplex och försöker suga ut mer pengar på redan sålda spelare genom utpressningsmetoder.

Det finns all anledning att tycka illa om, riktigt genuint illa om de allra flesta lag som beträder Söderstadions gräsmatta.
… fast i och för sig inte Gefle. De är allmänt ointressanta egentligen. Fast där är det bara att upprepa mantrat ”Glöm aldrig Gefle hemma” för att tycka rätt illa om dem med.

Ni ser själva. Det ligger mycket starka, negativa känslor och aggressitivitet i att vara fotbollssupporter.
Och då har jag inte ens nämnt Allmänna IK.
Eller bortaklackarna.
Eller domarna…

- – -

Så jag kan förstå känslorna som leder till vad som händer.
Det är kanske, troligen, obekvämt nog, exakt samma känslor som jag har när jag går på läktaren.
Vad som gör att jag inte lever ut dem vet jag inte.
Jag har mitt sätt att vara på läktaren. Jag har medvetet, mycket medvetet, tagit beslutet att jag inte vill göra något som jag inte kan stå för när jag lämnat arenan.
Jag hatar inte Göteborg. Därför sjunger jag inte det.
Jag tycker genuint illa om ordet H**a. Därför använder jag inte det, ens på en fotbollsläktare.
Jag förstår inte varför man skall sjunga om att man hatar djurgårn och AIK när Bajen inte ens spelar mot dem.
Därför gör jag inte det.

Min bild av Bajen är positiva Bajen. Glada Bajen. Sjungande Bajen. Den försöker jag leva upp till på läktaren.
Inget annat.

- – -

Det finns säkert många som skulle kalla mig mesig.
Kanske det. Men jag har gjort mitt personliga val.
Men jag förstår mcyket väl och känner själv ilskan och de outsägligt aggressiva känslorna, som ibland kan kallas hat.
De uppstår under 90 minuter + tilläggstid.
Det kokar i mig av frustration. Av ilska. Av glädje. Det är sällan man i sitt vanliga liv, utanför läktarplats upplever så starka känslosvängningar, på så kort tid, som man gör under en 90 minuters Hammarbymatch.
De goda mot den onda. Och de goda måste vinna.

- – -

Och kanske är det därför som jag blir så extremt frustrerad, arg och in i hjärteroten ledsen över sådant som numer sker på Söderstadions läktare och basuneras ut över löpsedlar och sportsändningar.
Jag kan inte leva i mytbilden om oss som de goda längre.
De onda står ett tjugotal meter till höger om mig och påstår sig vara av samma skrot och korn som jag.
Och kanske är det de också.

- – -

Men vad som får dem att kasta smällare och mynt och mig att låta bli…
Det har jag ingen aning om.

Fotbollsmördare.

Lusten, orken och engagemanget för att driva en blogg om Hammarby har inte varit särskilt stort den senaste tiden.
Det blev än mindre efter kvällens så kallade match mot Helsingborg.
Ett tag, typ i den 85:e minut som inte fanns utan återkom väldigt försenad, var bloggen nedlagd.
Men så lätt skall jag inte ge upp, men den lär fortsätta gå på sparlåga en tid till. Några dagar, några veckor… Jag vet inte.

Men jag har inget större engagemang för att bli förknippad med de som än en gång har svärtat ned Hammarbys namn.
De som har våldtagit allt som Hammarby står för i mina ögon och istället för positivism och glädje gjort om Bajen till Sveriges svar på … säg Utrecht… som bytt image på Söderstadion från Sveriges härligaste arena till en skräckdito.
Säg Söderstadion idag, imorgon, nästa vecka, och folk kommer att säga huliganism och pöbelvälde.

Hur många unga grabbar, potentiella brinnande Bajare, kommer under nästa år hindras att gå för att se sitt favoritlag för att föräldrarna inte vågar?
Hur många?

- – -

Men lika arg som jag är på dessa fotbollsmördare… Lika fruktansvärt arg är jag på de som skall vara deras motpoler.
De som skall kämpa för en rättvis Allsvenska.
Domarkåren, domarbasarna, tävlingsutskottet.

För det är bara att inse:
Det är OK att låta flaggpinnar hagla över plan – Ingen fara.
Det är OK att låta mynt och tändare hagla över skadade spelare och ambulansförare – Nemas problemas.

Det mesta är faktiskt OK om det sker någon annanstans än Söderstadion.
Då skall det blåsas av och statueras exempel omedelbart.
För andra gången den här säsongen.

Rättvist – My ass.
Och det djupt oroväckande är att de går hand i hand med läktarens fotbollsmördare. Så länge inte samma regler gäller överallt så skapar man aggression, ilska och hämndbegär.
Tillräckliga skäl för att det skall hända igen på Söderstadion.
Och igen.
Och igen.

Så det är bara att citera en gammal progg/punkdänga:
Ni vet den där där de sitter sida vid sida i samma båt.
Fotbollsmördarna.

- – -

Vi får se när lusten att skriva återkommer.
Det kan ta ett tag.

Om en absurd lördag.

Det var sannerligen en absurd lördagseftermiddag, kväll och natt.
Särskilt från HammarbyHöjdens perspektiv.

Det inleddes för några veckor sedan med en amatörmässig miss från undertecknads sida.
Den äkta hälften kom och undrade om inte jag kunde följa med på fest hos en av hennes kamrater.
Lördagen såg ju så tom och fin ut i almanackan- så självklart ställde jag upp på det.
Inget snack om saken.

Inte visste jag att jag missat att notera att Geflematchen var flyttad. Det upptäckte jag alldeles för sent och lovat är lovat och löften skall man hålla så det var bara att bita i det sura äpplet och ge upp matchen.
Det var jag för övrigt inte ensam om verkar det som.
(Bloggen har blivit poet på gamla dagar).

En bit av första halvlek hanns i alla fall med och TV-n stängdes av lagom efter att Paulhino gjort 1-0.
En stund senare bar det ut ur huset och från Söderstadion var det ett oherrans liv.
Ett sådant där liv som det bara blir när det just gjorts mål.
Jag har aldrig hört det hemifrån förut – av naturliga anledningar – men det var omisskännligt.
2-0, tänkte jag nöjt och klev in i bilen.
Hemma stod hårddisken på inspelning och tanken var att hålla mig ifrån allt med Bajenvarning under kvällen och natten för att sedan se resten vid hemkomsten.

Jag är dock inte alltid så karaktärsstark och lagom till andra halvlekens början slog jag på Sportradion i bilen bara för att kolla av läget.
3-3, säger kommentatorn.

3-3?
Tre – Tre?
TRE FUCKING TRE?!?!?

Jag kunde inte tro mina öron.
Och, i ärlighetens namn, var en av de första tankarna som for igenom skallen ”Vad tusan har Erland ställt till med nu?”
Den är jag inte stolt över.

Vi kom inte hem förrän framåt tre-rycket på morgonen och jag slog hastighetsrekord i tid från ytterdörren fram till att jag satt i soffan och hade fått igång digitalboxen – spolat fram till Pålles ledningsmål och börjat beskåda resten av matchen.
De sista tjugo minuterna av första var – som alla vet – absurda.
Inte blev de mindre konstiga av att beskådas samtidigt som gryningsljuset nästan började sippra fram vid horisonten.
Sannerligen.

- – -

Slutet gott allting gott.
Kanske.
En sanning med modifikation.
Inget av målen känns som en klockren målvaktstabbe – även om agerandet i slutsekunden av halvleken ser ut som en parodi då Erland knockar stolpen samtidigt som Gefle kvitterar.
Men ändå.
Vi läcker som ett såll med Erland i buren och om det är bristande spelförståelse, kommunikationsproblem med backlinjen eller vad fan det nu kan vara så är det inte särskilt betryggande.
Kanske kan det jobbas bort på sikt.
Jag hoppas det.
Men jag vet inte om jag tror på det. Längre.

- – -

7638 tappra på Söderstadion.
Det är djurgårdsvarning på det.

- – -

Paulhino tar en varning för att dra upp tröjan över huvudet.
Helt otroligt korkat gjort faktiskt.
Tyvärr.